Saknaden

Nu har det snart gått två månader, eller snarare 58 dagar precis sedan Frida åkte.
Hon har pratat om denna Au Pair resa mycket, men jag trodde helt ärligt att den aldrig skulle bli av, men det vart den. Jag är dum som säger att jag inte är glad, för det är jag ju inners inne, för hennes skull, men saknaden här hemma är enorm och är otroligt svår att hantera. Det gör verkligen skärande ont i mig och det enda jag egentligen har här hemma, är hennes pyjamasbyxor som jag sover med. Det är den lilla tryggheten som finns hos mig just nu. Åh, jag vet inte riktigt vad jag ska ta mig till. Jag har ingen att prata med och jag mår inte alls något vidare bra. Jag vill till Frida, jag vill hålla om henne och jag vill aldrig släppa!

Usch, nu känner jag mig riktigt dum som säger såhär - men jag kan tyvärr inte rå för det.

Jag hoppas iallafall att allt går bra för dig älskling och att du efter detta år älskar mig precis lika mycket som du gjorde innan du åkte. Jag kommer iallafall vänta på dig, oavsett om det är ett eller tio år - för du är för mig det enda som betyder något för mig och det är du, bara du som jag vill leva med. Våran framtid, som vi pratat om är vad som får mig att orka kliva upp på morgonen.

Jag önskar att jag kunde förklara min kärlek på något sätt, men det går inte. Du är det enda för mig och jag vill aldrig någonsin leva utan dig och jag hoppas att du känner samma sak.